Är det mitt rum som har krympt eller jag som vuxit? Eller kanske är det världen som vuxit och mitt rum som är sig alldeles för likt. Hur som helst så är det fruktansvärt konstigt att vara hemma igen. Känns rätt skönt, men samtidigt som att jag lämnat någonting av mig själv kvar, där i värmen. Som att jag inte är 100% hemma. Bara 95% typ.

Jag vet inte om det är tröttheten efter 30 timmars resande som talar eller om det faktiskt ligger något i det. I alla fall så är jag tillbaka nu, och sverige känns lite gråare än vanligt. Tur jag stängde in mig på café station med Ida och Josefin idag så jag slapp se alla nakna träd och gråa moln. Hade blivit en brutal övergång. Nu ska jag då ta tag i bilderna tänkte jag!

Peace out från världens tröttaste tjej. Puss.