Our troubles will be miles away.







Äntligen lite turistiga Costa Rica-bilder! Jag vet att ni har längtat. Alla bilder är från Puerto Viejo vid karibiska kusten, förutom sista som är från Santa Ana som var vårat basecamp! 

Fler bilder kommer, men nu ska jag dränka mina sorger i te efter en tenta från helvetet. HÄJDÅ.

See the world hanging upside down.

Ville mest säga hej. Och meddela världen att jag (!!) har bakat kakor. 

Är jag inte den perfekta hemmafrun SÅ SÄG.

Sen spårade det lite. Här är Mickey Mouse ft. Cookie monster. 

Lite för mycket fritid och photobooth idag kanske. På återseende!


Short on money but long on time.


Är det mitt rum som har krympt eller jag som vuxit?
Eller kanske är det världen som vuxit och mitt rum som är sig alldeles för likt. Hur som helst så är det fruktansvärt konstigt att vara hemma igen. Känns rätt skönt, men samtidigt som att jag lämnat någonting av mig själv kvar, där i värmen. Som att jag inte är 100% hemma. Bara 95% typ.

Jag vet inte om det är tröttheten efter 30 timmars resande som talar eller om det faktiskt ligger något i det. I alla fall så är jag tillbaka nu, och sverige känns lite gråare än vanligt. Tur jag stängde in mig på café station med Ida och Josefin idag så jag slapp se alla nakna träd och gråa moln. Hade blivit en brutal övergång. Nu ska jag då ta tag i bilderna tänkte jag!


Peace out från världens tröttaste tjej. Puss.


San José.


Men innan jag berättar om våran första dag i Costa Rica så kan jag ju berätta om hur vi kom dit. För det gjorde vi ju faktiskt till slut. Efter så mycket blod, svett och tårar så ni anar inte. Okej, kanske inte blod då.
 
Resan ner till Frankfurt gick hur smidigt som helst, förutom att planet blev lite försenat så att vi var tvugna att kuta genom hela flygplatsen i Frankfurt bara för att komma fram till gaten och bli nekad att flyga. Johanna och Fia var det inga problem för, men min ESTA ansökan hittade man tydligen inte. Så där stod jag, sliten och trött som aldrig förr och storbölade inför chockad flygplatspersonal, innan dom kom tillbaka och sa att jo man hade visst hittat den. Emotionell bergochdalbana ja.

10 timmar senare landade vi i Houston, Texas där vi köade, fikade på starbucks och köade lite till. Resan ner till Costa Rica gick bra, förutom att en äldre man blev dålig (nåning med hjärtat/blodtrycksfall?) och det blev en himla uppståndelse kring det. 
 
 Nu är vi i alla fall framme, bor på ett jättegulligt litet hotell och har det gött! Idag har vi matat och gullat med apor, pratat med papegojor och glott på skräckinjagande krokodiler och ormar på typ ett reservat där det fanns massa omhändertagna djur. Bilder kommer senare, men det var hur underbart som helst!